Status mina vänner.

”And the rain comes
And the world is on my head
Crave the sun
But I can’t get out of bed”
-the Offspring

Nu har jag haft lite tid att tänka på vad jag skall skriva här härnäst. Har känt en liten avdomnad känsla till att skriva något över huvud taget. Som jag förstår det är det den känslan som genomsyrar mig när det även gäller animation eller skissandet. Det känns som det är något äckligt som infesterar mig och får mig att inte vilja. Jag bara inte vill.

Såg ett intressant klipp häromdagen där de talade om att talangen är död. Det enda som funkar är hårt arbete och lite tur. Det är så rätt, vill man komma någon vart så måste man slita sig fram genom det. Jag tycker det är så sant, erfarenhet är det viktiga. Problemet med mig som animatör just nu är att jag inte går framåt. Att animera är jättekul och ger mig en härlig känsla när man lyckas sätta den där perfekta rörelsen. Problemet är inte att det är kul utan att jag inte kan sitta ner och koncentrera mig. Inte ens en liten stund. Om jag skall vara ärlig så börjar jag ha svårt att se på serier för att jag inte kan sitta still. När jag skall titta på serier nuförtiden så brukar jag kolla i ett litet fönster så jag kan spela solitare samtidigt. Dessutom börjar jag flippa på Facebook, det är en sån skum känsla över att behöva kolla vad som händer. Skall fortfarande skriva ett fint inlägg om det när det kommer någon vart från draftstadiet.

Jag pratade om min rastlöshet här innan i min blog och jag börjar se den som ett problem. Jag vet ju att det är något som jag saknar eller inte ser. Men som det är nu har jag faktiskt inte den blekaste varför jag inte kan koncentrera mig. Det handlar om motivation med såklart, men om jag bara skulle kunna sitta ner och jobba så skulle jag stänga ut mig från omvärlden för att animera tills jag inte orkar längre. men…

just nu känns det som jag kommit någon vart på min quest framåt, jag har hittat roten av problemet. nu skall jag bara förstå varför och vad jag kan göra åt saken.

humans are dead

Jag måste skriva en hyllning till ett band som jag håller varmt. Egentligen är det väl mer en ståuppshow som på vägen gjorts om till en tv-serie. Flight of the Conchords heter dem och handlar om två killar som kommer från Nya Zeeland till New York och skall försöka slå som ett band. Med sig har de en charmig manager och ett hängivet fan.

Andra säsongen har precis tagit slut och även om den inte hade lika bra låtar som i första så är den minst lika rolig. Det är kul att ha lite humor i vardagaen. Har ni inte sett dessa; well lucky you, har ni redan sett det; ta en titt till!

En utav deras bästa låtar, som var känd innan serien. ”Come on sucker lick my battery”

Min favorit i första säsongen, höjdpunkten är ju verkligen när de rappar. Grymt musikaliskt.

”These aren’t tears of sadness because you’re leaving me
I’ve just been cutting onions
I’m making a lasagna
For one”
- Flight of the Conchords

Hinder på vägen

Vi har alla våra egna demoner vi kämpar mot och även om man möter någon som löst det problemet man har med sig själv så har de hittat nya problem att försöka lösa. Ingen blir perfekt. Det kan hjälpa om man lär sig så mycket som möjligt om sina problem så man vet varför man agerar på vissa sätt och hur man kan undvika sådana situationer. Egentligen är detta en fortsättning på ett tidigare inlägg där jag försökte förklara hur jag fungerar.

Jag kämpar varje dag med min blyghet. Det är väl egentligen något man kan träna bort och jag har kommit en bra bit på vägen. Det var en lång väg att gå från början bara. I ”Big bang theory” finns en karaktär som heter ”Rajesh Koothrappali”, han är indier, och han har ett stort problem med kvinnor i alla fall vackra kvinnor. Han förlorar helt och hållet sin talförmåga och ser istället ut som en liten hundvalp. Jag känner igen mig så mycket i det, även om det är ett extremfall. Det är inte lätt att veta hur man skall agera för att tjusa en kvinna. Eller egentligen vet jag väl, men det är dock ett annat problem.

Att ge komplimanger är något som alltid vart ett problem för mig. Det är ändå en grundsten till att bygga förhållanden med både vänner och kära. Jag tycker ofta saker men håller de oftast för mig själv, omedvetet. Det kan vara först efteråt jag kommer på att jag inte sa någonting om det. Eller ibland inte ens ett tack, vilket kan få mig att må riktgit dåligt. För är det något jag är så är det tacksam för världen och för de jag tycker om. En lösning jag kommit fram till har varigt där att för varje person jag möter skall jag ge en komplimang eller en kommentar. Problemet är att jag även om jag vill så vågar jag inte. Det måste vara något som står på spel. Sen är jag sådan att om jag säger något så menar jag det, och skulle jag då gå och bara slänga ut mig saker skulle jag inte längre mena det på samma sätt. Det skulle bli lite mer ytligare vilket är något jag fruktar att bli.

Jag vill framstå som en varm människa och lära känna goda vänner. Men när jag alltid utstrålar det så är det alltid en vän jag kommer få. Tror dock inte att jag saknar charm utan mer kanske att våga insinuera på något mer. Men så långt har jag nog inte kommit.

Något jag inte riktigt förstår dock är en sak som finns på Facebook. Ett litet tillägg som heter ‘Most Lovable Person Contest’, vilket egentligen kan vara ganska elakt. Jag tyckte den var väldigt kul när den kom iaf. Man kunde få en liten översikt på vilka som var omtyckta av många. Jag hade den ganska länge innan jag fick en enda röstning på mig och jag röstade ibland på någon som jag tyckte skulle upp lite. Nu däremot är bilden helt annorlunda. Någon röstar på mig. Jag får inte veta vem eller vilka. Nu leder jag bland de jag känner. Det känns jättekul samtidigt som det känns svårt. Vem är det som röstar? jag vill bara ge denna personen en stor kram eftersom det gör mig glad!

Nu måste jag dock avsluta detta inlägg som kommer från mitt hjärta med alkohol. *tittar på klockan* Snart går min vagn in till vimlet. Miss li har nu spelat i bakgrunden och det har vart en fin kväll. Nu kommer natten och säger hej.
Hej då.

It’s Caturday! #2

Lördag igen.
För mig betyder det en dag till jobb sedan ledig vecka.
skål!

Alla har vi våra laster

Att se på serier är min.

Detta är de serier som jag följer, har följt eller har precis börjat följa. Grejen är att jag har en sida, Myepisodes.com, där jag kan lägga upp serier jag följer och bocka av avsnitt i takt med att jag sett dem. Grymt organisatoriskt, speciellt när man följer mer än en serie. Bonusen är att du vet när dina avsnitt släpps och om det kommer komma mer. Problemet med serier är att de tar upp tid. Sjukt mycket tid. Det finns en beräknare på sidan som räknar ut hur långa avsnitten är och hur mycket tid det blir totalt av tittande. I skrivande stund så är jag uppe i;
3 months, 15 hours, 15 minutes
Det är nu efter att jag sett igenom andra sesongen på Big bang theory, kul serie btw, inräknat. Alltså jag har spenderat lite över tre månader av mitt liv just nu med att bara följa serier.

Det tjusiga med bilden ovan är att den är genererad och kommer alltid att genereras om varje gång jag ändrar något på den. Jag vet inte men sådana tekniska häftigheter gör mig alldeles lycklig. Everything is connected. När man verkligen känner att det hör samman får man en sån lycklig känsla, som att lägga ett pussel och hitta den där biten som saknades och känna att den passar. Kanske lite långsökt att gå in på det, men det är känslan jag får av den bilden.

Det finns många bra serier vilket dock gör det värt att titta. Det förmedlas så många historier och känslor via serier som inte kan göras på film, eftersom man kan få mer bakgrundshistoria och mer ”mat” runt karaktärerna så att man lättare fattar ett tycke. Kanske är det enklare att göra serier, vad vet jag. Det finns ju ett antal nerstängda serier som borde fått fortsätta. Jag tänker främst på Firefly vilket är en utav de skönaste serier jag sett. Jag gillar serier för att man känner mer att man kommer in i den gentemot en film. Något som skulle kunna konkurera är ju självklart böcker, men det var ett tag sen jag ordentligt läste.

På senaste tiden har jag försökt att skära av på att se på serier. Eller egentligen har jag inte försökt det har funnits roligare saker att göra. Mina vänner går i första hand. Helst av allt vill jag ju ha någon att dela en serie med. Men det är ganska svårt att följa en serie med någon som har andra schematider än mig själv. En utav mina vänner är snäppet värre än vad jag är och vi kan ibland ta och titta på ett par nysläppta avsnitt när tid finnes, vilket alltid är väldigt trevligt.

Mitt absoluta starkaste slut jag sett i en serie är avslutet på Six Feet Under, jag grät och grät. Den sommaren när jag plöjde den serien var jag i lite känslomässigt svall och det hjälpte ju inte att titta på den. Sjukt djup och känslomässig. Verkligheten är ju så myckte bättre, men det är skönt att veta att andra kan ha det jobbigare.

Jag har en del serier på lut som jag skall se, men skriv gärna något tips på vad jag skall bestiga härnäst.

”Ned: You’re the only one for me.
Chuck: I know you feel that now, but there are things you want, there’s things we both want.
Ned: So? Everyone wants stuff. We wake up everyday with a list of wishes a mile long and maybe we spend our lives trying to make those wishes come true, but just because we want them doesn’t mean we need them to be happy.
Chuck: What do you need to be happy?
Ned: You.”
-Pushing daisies

Ljuv segermusik

Äntligen så vann jag på ett spel!
Har haft ett par förjävliga veckor där jag förlorat det mesta jag tagit till mig. Nu var det dock dags i Battlestar Galactica, ett riktigt fint avslut som var välplanerat! Efter det så kunde man njuta med lite musik och jag gav ett Stockholmsband en chans. Jag följer några som jag spelade lite spel med när jag bodde i Stockholm på Twitter, för de skriver intressanta saker om serier spel och nutiden. Tydligen så var detta hans kompisars band och han lade en länk där för de som var intresserade. Lyssnade väldigt hastigt först och sparade länken.
Kunde inte lyssnat på det vid ett bättre tillfälle än det här.

Monde Yeux

Det är glatt, svängigt och charmigt precis som jag känner mig. Gillar speciellt Naked girls. Lyssna på deras musik på deras myspacesida här.
läs en artikel om de här.

”and with my dynamite I can take over the world
and with my flying cyte I can watch over the world”
-Monde Yeux

Du och jag världen.

 

Äkta lycka är delad lycka. Ser jag något som är kul delar jag gärna med mig till andra visar och det blir minst lika kul när man får se eller höra deras reaktion. Kanske jag menar upplevelser är menade att delas med någon eller några. Man kan absolut ha kul på egen hand, och det kan vara skönt ibland, men jag tror ändå att man har som mest kul tillsammans. Hmm, för vissa vet jag att jag låter som en hippie, men det känns så rätt; Peace love and understanding.

Jag har inte så svårt att komma överrens med folk, jag tenderar att se bortom problem och har därför bara hatat två personer riktigt hårt. De förtjänade det dock, men som jag är kom jag till att förlåta dem efter ett par år. Jag har svårt att vara arg. Ledsen är en annan sak, men ilska och ledsamhet ligger inte så nära hos mig. Forgive and forget.

Alltid när man skall leka med någon så kom jag alltid till att vilja ta med mer folk, som att jag vet vi ringer upp de också så kan vi ha kul. Delvis handlade det om att vi spelade spel och rollspel och kunde alltid vara många, inte för många men jag ringde ju inte halva stan precis. Det var lite som om jag var en hund som ville samla alla så flocken var ihop. Knepig metafor kanske men så var det. Jag ville inte lämna någon utanför. Det största problemet med detta är ju då att andra kan ha konflikter mellan sig. Alla har åsikter om si och så, den och det. Därför har jag alltid tyckt det är jobbigt att vara en spindel i något nät eftersom jag vill bjuda alla och dela allt med alla. Kommunist javisst.

Nu ligger jag i min säng, skulle precis till att sova när jag hör att det är en efterfest på våningen ovan. Jag blir inte arg, inte ledsen. Jag är nu faktiskt glad att det är några som har kul där uppe! Hade jag inte vart så seg så hade jag tatt med lite alkohol och frågat om de ville festa lite. en annan gång! Istället gick jag o hämtade laptopen och började skriva varför jag är glad. Jag är glad att de har kul, glad för dem helt enkelt. Nu spelas roxettes ”how do you do”, he he. Hoppas min roomie kan sova.

Detta kanske är en utav anledningarna varför jag vill vara så social just nu, jag vill dela intryck och känslor. Det jag drömmer om egentligen är någon att dela livet och vardagen med.

Det gror i mig

”I februari var det bottenfryst i mälaren
Götgatan var grå och kall av seklets värsta vinter
Det var tungt, att gå
Stockholm verkar full av långa svarta labyrinter
Jag var virrig och trött, jag var sliten och nött
Allting runt omkring mig gick i ultrarapid,
och jag hade inga veckor, inga dar,
bara en röra av en massa tid
Jag ville hitta en bra paroll
Nånting och tro på nåt som tog mig upp en bit över noll
och hon mötte mig med sitt leende
Hon sa, ‘Ta min hand, jag följer dig, vi ska åt samma håll’”
- Lars Winnerbäck

Den låten har jag gått och sjungt på sen Januari, skrev om den lite själv i hopp om att det skulle hjälpa. Men det var faktiskt i Februari något vaknade. Det är som om jag stått och tittat på när jag kokar en soppa och så kommer någon och rör om, kaos, allt blir som en blandning och man vet inte riktigt vad som är vad. Eller som ett skepp som seglat lugnt i år och dar när det sedan blåser upp till storm. Stormen har nu lagt sig och jag börjar se klart igen, men det är något som har hänt. I mig så har ett par känslor vaknat som legat i ide. Klart de har funnits hela tiden, men inte i den här styrkan. Det kanske har en del att göra med att det börjar bli vår. Fast även om det är en fin klisché så har jag inte känt så här vårerna innan. Det handlar mer om en hunger som har vaknat.

Man skulle nu kunna säga att jag är på jakt. Tack fröken P.

Bilden var en liten skiss jag gjorde när jag satt o jobbade på Röda rummet i lördags. Ville försöka visa hur det kan vara med obesvarad kärlek.

It’s Caturday! #1

Post some fucking cats!!!1
Det är precis vad jag skall göra. Det här är en utav mina största tidsfördriv när jag sitter på vagnen hem, jag har nämligen en iPhone app som har över 10 000! (over 9000!) bilder på ”lolcats”. Måste ju erkänna att de är ju så roliga. Vissa är ju lite sämre än andra, men här är några bra.

Lolcats är för er som inte vet bilder som katterna här nere med en rolig text till som gärna skall vara felstavad eftersom katter tydligen inte kan skriva eller tala. Ni kan läsa mer och hitta nya eller göra egna lolcats här.

Ursäkta skalningen på bilderna, skall försöka hitta något fint skript som kan hjälpa mig bättre än html skalning.

And I heard this girl

Hon släpper alldeles snart hennes nästa album. Det förra släpptes 2007 och hette ”Though I´m Just Me”, på den skivan fanns en fin låt om göteborg. Hon gjorde också en cover förra året på melodifestivalen som var cover på vinnarna året innan The worrying kind, vilket var en lugn och fin tolkning som låg länge på trackslistan efteråt. Jag pratar om Maia Hirasawa. Göteborskan som spelar in sin musik själv inkluderat alla instrument. Mycket imponerande. På konserter så får hon ju självklart hjälp, men det är ju en annan sak.

Detta är en försläppt låt från det nya albumet och jag skulle vilja påstå att det är lite mer fart i den mot hennes förra album. Men just nu sitter jag och förhandslyssnar på hela albumet och jag tycker det är en fin utveckling.

Jag skulle inte vilja påstå att hon har den bästa rösten i världen, men det är inte det som är tjusningen. Det som är fint är att man kan sjunga ändå, få fram ett budskap och förtrolla människor. Lite som diskussionen med Håkan Hällström, det är så många som inte tycker han kan sjunga men ändå så gör han bra musik. Min åsikt då.

”Gothenburg I came back to you
Now you be nice to me, then I´ll be nice to you”
-Maia Hirasawa

Vill ni lyssna på lite äldre låtar från hennes förra album kan jag rekommendera;
”You and me and everyone we know”
”Mattis & Maia”
”Gothenburg”
”the Worrying kind”
”And I found this boy”